Förord till boken
Sovjetmänniskor i Krokodil
av Sven Vallmark 1970
På den gamla tyska skämttidningen »Simplicissimus» redaktion hade man en gång i seklets början fått höra ett rykte att det spökade på det kejserliga slottet i Berlin. För att undersöka hur det förhöll sig skickade redaktionen sent en kväll ut en expedition, som oförmärkt lyckades ta sig in i slottet. Den trängde fram genom sal efter sal, alla öde och mörka. Just som klockan slog tolv nådde expeditionen kejsarens arbetsrum. Där inne satt kejsaren i egen hög person, lutad över sitt arbetsbord, - »aber keine Spur von Geist» - men inte ett spår av ande! Sådana anekdoter kunde tryckas i en skämttidning i det kejserliga Tyskland.
»Simplicissimus» hade också specialiserat sig på elaka karikatyrer av uppblåstabyråkrater och sprättiga och narraktiga officerare, det wilhelminska Tysklands härskarkast. Man behöver bara i anekdoten om spökeriet byta ut kejsaren mot Stalin, Chrusjtjev eller Brezjnev för att omedelbart inse att »Krokodil», den mest kända sovjetiska skämttidningen, aldrig skulle komma på tanken att utrusta en liknande expedition.
Det är en grundläggande skillnad mellan karikatyren och satiren i Sovjetunionen och i väster. I båda fallen rör det sig visserligen om vapen, »le ridicule qui tue», skämtet som dödar. Men medan detta dödande skämt i väster ofta riktar sig mot de makthavande i samhället, är det i Sovjetunionen ett vapen i det makthavande kommunistiska partiets tjänst.
Slår man upp ordet »karikatyr» i Stora Sovjetencyklopedin får man veta att karikatyren i de kapitalistiska staterna är till för att avslöja systemets brister, medan den i de socialistiska staterna ger systemet sitt stöd och avslöjar dess fien-der. Detta gäller naturligtvis den satir som har en politisk udd.
Det finns ju skämt av andra slag, som anknyter till vardagstillvaron, till allmänmänskliga situationer och typer. Den unge skald, som frågar den uttråkade förlagsredaktören, hur han skall bära sig ât för att få sina dikter lästa av dubbelt så många och får det torra svaret: »Gift er!», är naturligtvis lika tänkbar under alla ekonomiska system som föremål för skämt.
Det brukar ofta sägas, att det är tre företeelser, som man aldrig skämtar med i »Krokodil, nämligen det kommunistiska partiet, militären och polisen. Det påståendet häller knappast streck. Man skämtar visserligen aldrig med partiet som sådant och absolut inte med namngivna, höga partimän, men å andra sidan vet alla, att de allra flesta av de odugliga direktörer och dryga byråkrater, slõa kolchosordförande och bestickliga inspektörer, som hör till »Krokodils» stående persongalleri, är medlemmar av det kommunistiska partiet. Stundom sägs detta rent ut, som till exempel i en teckning av en ovanligt stryktäck herre, som indignerat utbrister: »Att komma och påstå att jag skulle vara snorkig! Och det till på köpet i närvaro av folk som inte tillhör partiet! » Ungkommunister, som formellt är ateistiska kämpar men inte generar sig för att låta döpa sina barn i kyrkan eller att viga sig kyrkligt, är en rätt vanlig skottavla för skämt, och med polisen skojar man också ganska friskt. Däremot har jag aldrig funnit att man har förlöjligat militären. Varken major von Peiland eller 91 :an Karlsson är tänkbara i sovjetisk skämtpress.
De sovjetiska skämttecknarna har det för övrigt ganska besvärligt. De har många blindskär att kryssa mellan, och det har också förekommit att både enskilda tecknare och »Krokodils» redaktion i sin helhet har fått allvarliga uppsträckningar av den kommunistiska partiledningen.
För att i görligaste mån undvika sådant lâter skämttidningen varje teckning genomgå en ganska vidlyftig redaktionell procedur. Ämnena för kommande nummers teckningar läggs fram vid regelbundet återkommande redaktionella »temasammanträden». Vid dem föreslår antingen tecknarna själva ämnen och utformning eller också, vilket är det vanligaste, föreslås ämnena av de så kallade »temamakarna», redaktionsmedlemmar, som inte själva är tecknare. Dessutom kommer läsekretsen med en del uppslag, varvid det brukar stå invid teckningen, att den är gjord efter en idé av den eller den läsaren. Varje föreslaget ämne diskuteras kollektivt inom redaktionen, varvid en del godkänns, andra förkastas.
Ofta tas ett ämne upp flera gånger och bearbetas, tills det blir godtagbart. Därefter börjar tecknarens arbete. Han avlämnar ett förslag, som på nytt bedöms av redaktionen i sin helhet. Det kan antas direkt, föreslås till omarbetning eller förkastas helt. Först efter alla dessa etapper och granskningar går teckningen till trycket, sedan den liksom alla sovjetiska tryckalster har nagelfarits av en särskild censor.
För »Krokodib tillkommer som ett ytterligare säkerhetsmoment, att tidningen är nära knuten till »Pravda» och tryckes på dess tryckeri.
Med dagstidningarnas karikatyrer är det naturligtvis mer bråttom. Där måste teckningarna ofta vara dagsaktuella. Tecknaren har därför friare händer men har samtidigt räknade timmar och minuter till sitt förfogande. Redaktionen avgör teckningens öde i all hast, vilket gör att politiska »misslyckanden» kan inträffa.
De ämnesområden, som tecknarna och de satiriska skribenterna rör sig inom, kan i stort delas upp i tre grupper: sovjetmedborgarnas vardagstillvaro, den in-rikspolitiska utvecklingen och det utrikespolitiska och allmänt ideologiska området. I det här föreliggande urvalet är det i huvudsak de två förstnämnda områdena som har fâtt leverera materialet.
Ordet karikatyr kommer av det italienska caricare, som bland annat betyder överdriva. Men för att denna överdrift skall bli meningsfylld, måste det finnas en verklighet bakom. Ingen svensk skämttecknare sysslar längre med strejkande utombordsmotorer, krånglande radioapparater, ovettiga postmästare eller värdelösa väderleksrapporter, eftersom dessa företeelser har förlorat all aktualitet.
Det är naturligtvis likadant i Sovjetunionen, man skämtar bara med sådant som har aktualitet. Att man där kan plocka ihop dussinvis med teckningar av strejkande hissar, beror naturligtvis på att det är så vanligt att hissarna strejkar. Det är likadant med mutkolvar, folk som stjäl ur statens förråd och dryga byråkra-ter, för att inte tala om de urspårade ungdomarna, de bortskämda rikemansbarnen och de eviga alkoholisterna och hembrännarna.
Teckningarna tål att skrattas åt. Men det kan samtidigt vara skäl att erinra sig den store ryske 1800 -talspublicisten Alexander Hertzens ord: »Skrattet är sannerligen ingenting att skämta med.» Det är tvärtom ett av de vassaste vapen som finns mot dumheten, drygheten, efterblivenheten och ondskan i alla dess former.
Till sist några ord om »Krokodil» och dess tecknare. Denna berömda skämt-tidning, som kommer med ett nummer var tionde dag, började utkomma redan 1922 och knöts tidigt till »Pravda». Den har en rad kolleger ute i republikerna, och deras tecknare brukar emellanåt gästspela i »Krokodil» liksom framstående utländska karikatyrtecknare av rätt politisk färg, till exempel den skicklige danske kommunistiske tecknaren Herluf Bidstrup. »Krokodils» upplaga var 1970 5,3 miljoner exemplar. Det är följaktligen ett av Sovjetunionens mest spridda tryckalster, och dess inflytande är betydande. Att hamna på »Krokodils» »rek-lamsida» är inte roligt för en industri.
En lång rad framstående tecknare har framträtt på dess sidor efter oktober-revolutionen. Dmitrij Moor (Orlov), Viktor Deni (Denisov) och Michail Tjer-emnych bildade tidigt skola som tecknare av propagandaaffischer och flygblad, inte minst antireligiösa, och som tidningstecknare och bokillustratörer. Många av de stående typerna utvecklades av dem, borgarna-kapitalisterna (burzjujerna) i höga, blanka cylinderhattar och med höknäsor och kloliknande händer å ena sidan, och revolutionens ädla arbetar- och soldatgestalter å den andra.
Till de mest kända bland de nu verksamma hör tecknartrion Kukryniksy, som bildat sin pseudonym av namnens initialer, Kuprijanov, Krylov, Sokolov. De började sitt samarbete redan 1924 och har sedan flitigt medarbetat i »Pravda» och »Krokodil och illustrerat rader av böcker. De är också självständigt arbetande konstnärer.
Andra namn, som läsare av sovjetisk press ofta mött och möter under skickligt utförda karikatyrer och skämtteckningar, är Konstantin Rotov, Boris Proro-kov, Ivan Semjonov, Leonid Sojfertis, Boris Jefimov, Naum Lisogorskij, Boris Leo, Julij Ganf och Vasilij Fomitjev för att nämna några av de originellaste och mest produktiva.
Sven Vallmark